The day after the day before.

Mitt värsta full-minne. Som jag kommer ihåg.

Kliver ensam på kvart-över-2-bussen hem, efter andra (av 3) dagen på stadens årliga festival. Placerar baken på en plats LÅNGT bak i bussen. På höger sida, något jag absolut kommer ihåg, av någon anledning, och måste dela med mig av.
I vanliga fall, vanliga som för 4-5 år sedan sist, finns knappt ett säte ledigt. Men nu max 10 passagerare. Varav 9 okända ansikten, en bekant - kan vi kalla det.

En deklaration över vilken nivå av full jag var, innan buss-entrén. Glad, pratsam social, men mest av allt GLAD. Mådde jag dåligt? Nej, inte alls !
Tillbaka till bussfärden. Där den sista ölen kom ikapp mig. Rakt och hårt. I magtrakten.
På studs, efter 5 min, vände mitt mående från, som sagt, "glad, pratsam, social, men mest av allt GLAD". Till. The botten is nådd. På 5 minuter. Jag trodde jag skulle dö. Inte rent fysiskt, snarare mentalt. Förklaring följer.
Som så många gånger innan, och efter, slutade det med att jag hulkade upp lite spya. This is the way it went down (up): hålla för handen för munnen i ett försöka att hålla det inne. Utan ett bra resultat. Trycket av luften jag redan hade "där inne" + geggan, blev för mycket. Ut i handen, genom fingrarna, runt munnen. Ner rakt på bröstet, ena sidan av kavajen och en del på klänningen. Motsatsen till vackert.
Jag HADE hunnit spy någon annanstans. Men var? På golvet? Nääj. På sätet brevid? Näääj. En liten behållare eller påse som hade varit perfekt, fanns inte inom räckhåll... Men, i och med att spy på mig själv, lyckades jag ju faktiskt med något alldeles fantastiskt. I samma tillfälle jag lämnade bussen, tog med mig det enda beviset på att jag spytt. Fantastiskt!

Återstående 25 minuter av resan fann jag gaaanska lång. Ett tag kändes det som att en ände av den inte existerade. Ganska mycket pga:
Lite gegga kvar i halsen, skapade en mycket obehaglig sur-uppstötnings-känsla, gång på gång, på gång. Eftersom jag knappt vågade svälja, av rädlsa för ännu en "kräk-episod".
Samtidigt försökte jag inbilla mig att min bekanta varken sett dramat, och inte heller såg det jag försökte dölja med händerna. Eftersom jag var i samma avsaknad av servett el. liknande, som en perfekt behållare, fick jag sitta som EN JÄVLA CLOWN med resterna uppenbarade för hela publikum resten av resan.

How do we like that?